EN HUNDS BÖN

Av: Beth Norman Harris
Översättning: Martina Ekström

Behandla mig vänligt, min älskade herre, för inget hjärta i hela
världen är mer tacksamt för din vänlighet än mitt kärleksfulla hjärta.

Fostra mig inte med slag och hårda ord, för även om jag slickar dina
fingrar mellan slagen, kommer ditt tålamod och din förståelse att
snabbare lära mig det du vill att jag skall kunna.

Prata ofta med mig, för din röst är för mig den vackraste musik,
vilket du måste förstå genom mitt häftiga viftande på svansen
när ljudet av dina steg når mina väntande öron.

När det är kallt och blött ute, var snäll och låt mig få komma nära,
för jag är nu ett tamt djur, som inte längre är van vid de bistra elementen.
Och jag begär ingen större ära än privilegiet att få sitta vid dina
fötter vid brasan. Om du inte hade något hem skulle jag trots detta
hellre följa dig genom is och snö, än att sitta på den mjukaste kudde
i det varmaste hus i hela landet,
för du är min Gud och jag dyrkar dig troget.

Håll min skål fylld med färskt vatten, för även om jag inte skulle
klandra dig om skålen var tom, kan jag inte heller tala om för dig
när jag törstar. Ge mig nyttig mat, så att jag kan förbli frisk, för att busa
och leka och utföra dina önskemål, att gå vid din sida, och stå redo,
villig och kapabel att försvara dig med mitt eget liv om ditt liv vore i fara.

Och, älskade herre, skulle den store Herren finna det lämpligt att beröva
mig min hälsa, visa då inte bort mig. Håll mig istället i dina armar
när varsamma händer hjälper mig till den sista vilan – och låt mig
dra mitt sista andetag i den lugna förvissningen,
att mitt öde alltid var tryggt i dina händer.